Empatibrist - Medmänsklighet 1-0

Foto: Maja

Igår kväll fick jag se ett upprop på min Facebook om en nära bekant/före detta kollega som satt utan mjölk till frukosten. Affären hade varit stäng så hon kör några mil och handlar. När hon kommer hem upptäcker hon att mjölken är slut. Sådant som händer när man har ungdomar som är som kalvar.

Eftersom jag ändå skulle ut och köra för att hämta Max så tänkte jag att någon mil extra gör inget. Ingen snö, ingen halka så varför inte?

Snäll som jag är så tar jag en halv liter mjölk och kör och lämnar till henne. Hon var otroligt tacksam. Ännu mer tacksam blev hon när hon insåg att jag faktiskt hade kört sydväst för att lämna mjölken när grabben var åt öster.
Som sagt mig gjorde det absolut ingenting. Det är skönt att sitta i tystnaden i bilen och tänka.

Men när jag sedan kom hem fick jag mig en ordentlig omgång. Gubben med sin empatibrist kunde absolut inte förstå varför jag kört och lämnat mjölk.

- Vad fick du ut av det?
- Inget, jag var snäll. Visade omtanke. 
- Varför?
- Tänkte på hur jag hade känt mig om jag varit i samma sits.
- Tror du hon hade kört och lämnat mjölk till dig om du varit utan?
- Nej, det hade hon kanske inte. Men vad spelar det för roll? Jag ville vara snäll och jag hade möjligheten. 
- Men varför?
- För att vara snäll.
- Vad fick du ut av det?
- Inget, jag var snäll.


Så fortsatte han.
Jag försökte och försökte men han fattade inte. Tillslut orkade jag inte mer utan gick och la mig. Då kommer han upp i sängen och fortsätter. Jag måste blir riktigt arg och höja rösten ett antal oktaver ändå slutar han inte. När jag hotar med att lämna sovrummet så övergår han till att mumla. Men jag stoppar in mina öronproppar och vänder ryggen till.

Detta var en av de få gångerna under vårt 20-åriga förhållande som jag somnade och var arg på min man. Det tråkiga är att jag vaknar och är lika arg och samtidigt otroligt ledsen.

Visst, jag vet att ett av hans problem är att sätta sig in i hur andra människor tänker och förstå andras känslor. Men när jag försöker dra parallellen med att jag ställer upp för honom och barnen också menar han att det ska jag ju göra eftersom det är min familj.

- Men vad får du ut av att hjälpa andra?


Att jag mår bra av att veta att jag ställer upp för de runt omkring mig. Att jag är en sådan person. Det fungerade inte som argument.

Så idag känner jag mig nere. Det är tungt. Jag vill absolut inte vara arg på min man. Arg och besviken. Jag är inte den typen av person. Jag äts upp inifrån av att känna såhär.
Visst, livet och ett förhållande är upp och ner. Det är inte en dans på röda rosor hela tiden. Och vi är alla olika.
Men just den där empatibristen, resonemanget att "Sköt dig själv och skit i andra" den stör mig.

Varför är det så viktigt för mig att ställa upp då? Varför är jag "snäll"?

Jag tror faktiskt att jag har präglats av en gyllene regel. Nämligen den gyllene regeln som jag tog till mitt hjärta för så många år sedan. En regel som återfinns i så gott som alla religioner. En medmänsklig och kärleksfull Gyllene regel:

"Därför, allt vad ni vill att människor skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem; detta är nämligen vad Lagen och Profeterna innebär." - Matteus 7:12


Vad är jag för människa om jag har möjligheten med mina små medel och inte agerar? Jag vet att jag inte kan göra allt. Jag vet att jag inte orkar allt. Men detta lilla. Att ge lite mjölk till en i behov. Det var en ynklig gärning med tanke på allt elände som finns på vår jord.

Hade vi alla gjort mer goda gärningar, tänkt lite mer på andra människor runt omkring oss, så hade vi levt i ett helt annat samhälle.

Men jag fick verkligen lära mig i går kväll att tyvärr resonerar inte alla människor så. Tyvärr drivs vi alla av olika saker. Tyvärr finns det alltid de som hellre ser till sig själv än till andra. Och det får jag lära mig att leva med.