Igår kom min älskade svärdotter och gav mig en presentkorg. Hon känner mig bättre än jag trodde faktiskt. Varje detalj i korgen är precis rätt.
Jag blev väldigt glad för det är inte ofta jag får presenter. Det brukar istället vara jag som får glädje av att ge.
Det konstiga var att förutom glädjen av att få så kände jag dåligt samvete. Varför kände jag så? Är inte jag värd en omtänksam gåva?
En sak rörde mig allra mest. För på något konstigt sätt bekräftades jag som människa. Som en del av deras familj. Det var ett halsband. På inskriptionen stod det "farmor".
Och Lotta storgrät.
Jag har under dessa tre år varit noga med att Viggo inte ska kalla mig farmor. Jag har lärt honom sägs Lotta eller högst bestemor.
Kanske har jag fått folk att missförstå anledningen. Men för mig har det inte berott på elakhet.
Jag älskar Marcus precis lika mycket som de tre jag fött. Jag har under alla år försökt ge honom precis lika mycket kärlek som de andra. Men jag har nog misslyckats.
Min rädsla har legat i att störa förhållandet mellan Marcus och hans mamma. Och nu efter det att Marcus blivit pappa - förhållandet mellan barnbarn-farmor. För Marcus mamma finns där och hon gjorde mycket klart i början att jag inte skulle komma och stjäla hennes son. Hon ville faktiskt till en början att Marcus inte ens skulle sova över hos oss. Hon motarbetade oss på olika sätt. Vissa riktigt elaka.
Det var inte så att jag kom in och förstörde mellan gubben och Marcus mamma. De hade båda gått vidare och hon hade till och med skaffat barn med en annan man. Så jag tolkade hennes ilska som rädsla för att förlora sin son. Aldrig tanken slog mig och jag har verkligen försökt att, trots min irritation, inte säga något ont till Marcus om hans mamma.
Jag kanske gjorde fel. Vilken erfarenhet hade jag som 20-åring att plötsligt stå i ett förhållande med en man som hade en 4 årig son?
Under dessa tjugo år har jag verkligen försökt ge Marcus min kärlek. Jag har kanske varit hård ibland men jag har alltid handlat av kärlek. Självklart finns det saker jag ångrar men vem kan vrida klockan tillbaka?
Nu är det så här kära Lotta att du SKA sluta att slå dig själv i baken!!
SvaraRaderaDu ÄR omtänksam, sååå omtänksam!
Men vänd på det - det finns barn som saknar både mamma och pappa. Marcus har haft två...och hans gossar har två farmor.
Är det ngt jag lärt genom livet som famhem så är det att stärka barnen i att vara glada över det de har, från alla håll och kanter.
Vår älskade Prinsunge blev lite mobbad i skolan för att han inte hade samma namn som oss. Jag vände på det och kallade honom RIK. Han förstod inte direkt så jag fick ta lite exempel - en vuxen som har många pengar kallas rik, ett barn som har många leksaker kan också kallas rik. Jo, det hängde han med på. Sen frågade jag hur man då kan tänka om ett barn som har två mammor, två pappor, två mormor och en uppsjö av kusiner... Han jublade "jag är rik"!
När någon nu retades med honom gav han tillbaka "haha, jag har två mammor som älskar mig - du har bara en!"
Barn gör det inte så komplicerat som vi vuxna.
Bestemor eller farmor - V och E älskar sin Lotta!!
*kram*
Men Lotta varför tror du att du har misslyckats med att ge Markus kärlek? Om han inte hade känt kärlek från dig, hade han då låtit dig ha så stor del i sina barns liv?
SvaraRaderaÄr det en sak som jag vet är det att vad barn känner är inte samma sak som ordet dom säger. Farbror Klaus är inte min farbror men han är mer farbror för mig än mina "riktiga" farbröderna.
Jag känner att jag misslyckades eftersom jag skulle ställt mig på Marcus sida på ett tydligare sätt. Inte varit rädd för andras åsikter. Jag hoppas att han förstår hur mycket jag älskar honom. Även om han är en stor slusk idag. :D Hos oss finns inga halvsyskon. Det finns bara syskon.
SvaraRaderaJag är övertygad om att han vet <3
SvaraRadera