Det är konstigt. Ena stunden säger de åt mig att jag måste tänka mer på mig själv. Vara egoistisk på ett bra sätt. Om jag ska orka kämpa för familjens bästa så måste jag ge mig själv tid att andas.
Med de menar jag praktiskt taget alla som finns runt omkring vår familj. Bup, soc, kurator, skola och mina egna läkare på reuma och vårdcentral.
Jag vet att det är så. Jag ser och känner själv tecknen på att det går utför. Problemet ligger i att i nästa andetag så ger de alla mig mer uppgifter. Mer att träna med barnen, mer saker att ta ansvar för. Mer beslut som ska fattas och genomföras. Mer dåligt samvete för att jag inte räcker till.
Suck! Varje gång jag tänker på mig själv så blir det sju resor värre efteråt. Även om jag förklarar för familjen att just nu är min reumatism elak och jag orkar inte städa, hänga tvätt mm. Trots att jag ber dem så pratar jag för döva öron.
- Vila du. Tvätten och städningen kan du ta en annan dag.
Jag? Men varför är det bara jag? Vi är ju fler i familjen med lika många timmar på dygnet. Vissa bara göra det de tycker om? Varför är det bara jag som ska ta ansvar?
Jag är bara en helt vanlig människa. En ganska skröplig och trött människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar