Ett steg fram och två tillbaka.
Fy fan, vad jag är arg.
Så trött på att aldrig få känna att det äntligen löser sig för barnen. Går det fram för den ene så straffas tydligen någon av de andra.
Vet att det inte är så i verkligheten men det är så jag upplever det.
Gårdagens positiva möte på Majas nya skola lugnade mitt oroliga mammahjärta. Jag var lugnad och kände tillförsikt med att hon skulle få den hjälp och det stöd som hon behövde. Ett möte med alla lärare som hon skulle ha, mentorer, kurator, skolsköterska, specialpedagog och rektor. Så skönt. Lätta steg efteråt för Maja och oss föräldrar.
Idag däremot sopades benen undan när jag fick ett samtal som avslöjade att Magdas nya skola absolut inte insett det komplexa i hennes person.
- Är Magda okej med att börja skolan på måndag eller behöver hon komma på besök innan?
En tjej som gråter av oro över att börja en ny skola. Som fått magkatarr på grund av oro över att inte veta hur hon ska bete sig på bussen ("Tänk om busschauffören säger något till mig och jag inte förstår"), inte har koll på var hon ska hoppa av bussen, inte vet var hon ska gå in i skolbyggnaden. Orolig över vad andra elever skrivit till henne på Facebook. Rädd att inte duga, bli mobbad. Missförstådd.
Var är mötet som utlovades med gamla och nya lärare samt alla andra som kommer att vara runt henne? Och den viktigaste personen nämligen Magda själv.
Fick veta att den nya rektorn ansett att det räckte med att rektorn från den gamla skolan informerade enbart henne om Magda.
Va fan???
Hur hjälper det Magda? Hur lugnar det Magda?
Hade jag inte haft så ont i fötterna så hade jag stampat i golvet. Jävla idioter. Fy fan!!
Det är fanimej barnmisshandel att inte tillåta en människa få den hjälp som han/hon är i behov av.
Fy fan!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar