- Jag vet inte mamma. Jag vet bara att jag mår dåligt.
Att som mamma stå bredvid och se sitt barn må så otroligt dåligt att armar och ben fylls av skärskador känns otroligt jobbigt.
Att be om hjälp av andra och mötas av byråkrati som tar enormt lång tid känns frustrerande.
Igår åkte jag till jobbet med hjärtat i halsgropen. Brevet som min lilla flicka lämnat till mig gav mig rysningar.
Hon hade försökt förklara hur hon kände det.
- Byt ut min hjärna eller mitt hjärta. Jag orkar inte mer.
Natten hade varit jobbig. Medan vi andra i familjen sov mådde hon så dåligt att både arm och ben skars fulla av blodiga ränder.
- Hjälp!
Jag satt på jobbet med ångest. Vad kan jag göra? Hur kan jag ta bort det onda i min lilla flicka? Hur kan jag hjälpa?
När jag pratar med henne och frågar säger hon:
- Jag vet inte mamma. Jag mår bra nu. Jag är inte ledsen nu.
Men det vänder så fort.
Från att varit sprudlande glad blir hon plötsligt helt förtvivlad. Men vi ser inget. Hon visar inget. Det sker inom henne.
Efteråt ser jag nya sår. Efteråt förstår jag. Efteråt kan jag fråga men inte få något svar.
- Det blir bara så jobbigt. Det gör bara så otroligt ont. Jag håller på att explodera.
- Hur kan jag hjälpa? Vad ska jag göra?
- Jag vet inte mamma. Nu mår jag bra.
Jag visste att hon använde gem, häftklamrar och plastbitar men när hon i ett möte på soc berätar att hon använder rakblad och pappas mattkniv gör det ont i hjärtat.
Även om tanken aldrig är att livet ska ta slut så är en mattkniv vass. Ett rakblad kan göra mer skada än tänkt.
Det gör mig ont.
Jag vill inte sitta här på jobbet. Jag vill inte låta min lilla flicka ligga ensam i sin säng. Ensam med sina tankar som plötsligt kan bli svarta.
Jag vill vakta henne. Följa varje steg. Hålla om henne och tvinga in kärleken i henne.
Skydda henne från allt ont. Alla andra människors dumma ord. Hennes egna mörka och kritiska tankar. Allt negativt.
Du beskriver så otroligt bra: "tvinga in kärlek i henne"
SvaraRaderaUsch att hon ska behöva må så här? Det gör ont i mig med!
Stor kram!