I samma ögonblick som jag gläds åt att kollegans son just nu svarar bra på cancermedicinen och har kraft att gå till skolan kämpar en älskad anhörig efter en (troligtvis två) stroke.
Visst är det så att livet, sjukdomar och döden är en del av att vara människa men det gör inte mindre ont i hjärtat för det.
För mig med en stark gudstro kommer också sorgen. Även om jag har en övertygelse om att vi en dag kommer att träffas igen (om Gud anser mig värdig) så är jag ledsen.
Det är känslan av att förlora någon. Att deras liv tar slut. Att de inte är mer.
Sorg är många gånger en rent egoistisk känsla. För personen som dör är det kanske en lättnad att få somna in. Ibland är det faktiskt det bästa som kan hända.
För andra känns det elakt och orättvist. I det läget finns det de som bannar Gud, ser sjukdom som ett straff eller brist på tro.
Trots att det faktiskt är så enkelt att allt beror på tid och oförutsedd händelse.
Gud sitter inte och spelar rysk roulett med mänskligheten.
"Han får leva men hon håller inte måttet så hon får dö."
Allt beror istället på vilka gener dina ofullkomliga föräldrar givit dig, vilka yttre faktorer som påverkar dig, vilka val du gör i livet.
Oturen eller turen, tid och oförutsedd händelse.
Sorgen måste få tid. Saknaden måste få finnas. För att en dag minnen ska skänka glädje och tacksamhet för alla lärdomar.
Men än finns hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar