-Jag gör det sen!
Det där sen dröjer oftast väldigt länge och blir en irritation. Många gånger medför det också merjobb. För mig.
För mig finns valet att be om hjälp och bli irriterad eller göra det själv.
Vissa situationer tar jag tag i själv. Som soppåsen som legat på trappan i två dagar ochfåglarna haft kul med. Eller tvättkorgen som inte burits upp två våningar (förstår inte hur man kan gå ner i källaren och hämta en handduk eftersom lådan i badrummet är tom. Resten då? Ser man inte de tre andra tvättkorgarna med handdukar och lakan?)
Andra situationer är av förklarliga skäl omöjliga. Jag gör visserligen saker som gör att jag får mer ont men det måste ju göras.
Vissa saker kan jag inte fixa. Som gubbens kläder.
När han var iväg och jobbade bar jag upp hans tvätt och la i sängen.
-Du måste sortera dina kläder i garderoben så tvätten får plats.
-Jag gör det sen, svarade gubben och slängde ner den vikta tvätten på golvet.
Han åkte iväg för sista veckans jobb borta och jag lyfte upp tvätten från golvet till sängen igen. Under veckan växte högarna lite till.
Gubben kom hem och jag upprepade:
-Du måste sortera dina kläder i garderoben så tvätten får plats.
-Jag gör det sen.
Varje dag i en veckas tid lyfte jag upp tvätten från golvet när jag hade bäddat sängarna. Varje kväll slängde gubben ner tvätten på golvet.
Tillslut slutade jag bära upp hans tvätt utan låter den staplas i tvättstugan.
Jag slutade lyfta upp tvätten varje morgon. Men jag upprepade:
-Du måste sortera dina kläder i garderoben. Kläderna kan inte ligga på golvet.
-Stör dom dig kan du väl själv lägga in dem.
-Visst kan jag lägga in dina kläder i din garderob om de fick plats. Du måste sortera det som är där.
-Det kan du väl göra själv.
-Hur ska jag veta vilka kläder som inte passar och vilka du inte vill ha?
-Skit i det då. Jag gör det sen.
Kläderna i garderoben syns inte. Kläderna på golvet syns och det är de han använder.
Syndromet "Syns inte - finns inte".
Men jag klarar inte av att ha allt synligt. Jag klarar inte av att ha alla laddare liggande på köksbänken, tumstockar på diskbänken, medicinburkar på bordet och kläder på stolar, soffa och golv (smutsigt och rent i en salig röra).
Det blir för mig en irritation.
Jag lägger laddare i lådan märkt "laddare". Enkelt att hitta.
-Var är laddaren? hörs gubben skrika.
Jag plockar och plockar men sakerna kommer fram igen.
"Syns inte - finns inte"
Försöker bita ihop. Nonchalera irritationen men det är mitt hem med.
Orkar inte längre hålla efter och ser hur dammet lägger sig över tvätthögen, hur hunden använder gubbens avhoppade byxor som huvudkudde på kökssoffan.
Efter mer än 20 års envis kamp mot gubben tror jag att jag ger upp. Jag orkar inte. Vill han ha allt framme och synligt så får han väl ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar