Utedag

Morgonen började jättebra och Magda verkade lugn och glad när jag körde henne till samlingsplatsen för dagens utedag. Det var sjuor, åttor och nior ur samma arbetslag som skulle lära känna varandra under lättsamma former på en strand.

Fika var med, jag var med och allt verkade bra.

Vi mötte upp assistenten Sussie och Magda ville ha med mig ner till stranden en stund.

Så här i efterhand känner jag att det bästa hade varit att sagt hej då där och låtit assistenten ta över ansvaret. Det är alltid lätt att vara efterklok.

När de andra eleverna började droppa in och ställa sig i klungor kunde jag riktigt känna hur Magdas attityd ändrades. Hon utsöndrade bara negativt och minspelet blev aggressivt.

Vad jag än försökte med så var det stopp. Alla hatade henne och hon hatade dem.

Även en väldigt lugn och snäll klasskompis fick känna av Magdas rullande ögon och fula miner.

Jag kände hur all ork drogs ur mig. Jag kände hur jag själv blev negativ och började använda en hårdare röst. Som om jag lättare skulle nå henne med negativism.

Plötsligt tog det bara stopp och jag kände att nu får det vara nog. Efter 40 minuter att försöka övertala Magda att utedagen skulle bli toppen var energin slut.

Så jag sa bara hej då, vände mig om och gick.

Det dåliga samvetet slet i mitt mammahjärta eftersom jag visste att inom Magda, bakom den hårda fasaden, fanns en flicka som befann sig på en otrygg plats med människor som hon uppriktigt upplevde ville henne illa.

Väl i bilen var jag helt uttömd. Energifattig.

50 minuter senare får jag sms av assistenten:

"Allt är bra nu. Har en glad Magda. :D"

Jag andades ut.