Vågar man hoppas?

Efter samtalet på Magdas nya skola stod vi och pratade lite och jag såg hur Magdas axlar sjönk ner och hur hennes mun började le.

- Hur känns det, frågade jag på väg mot bilen.
- Det känns bra. Jättebra. Jag är lugn nu.

Vågar man hoppas?

Vågar man tro på det som blev sagt?

I så fall kommer det bli jättebra för Magda. Det kommer att lösa sig.

- Magda, jag är till för dig till 100 %, säger Sussie.

Vet inte vilken hennes titel är men det hugger till i mig när jag tänker på att hon egentligen är istället för Mariana. En elevassistent eller liknande. Till för att hjälpa och stötta Magda. Vara den som knuffar och förklarar. Förenklar vardagen.

Magda har en bra fönsterplats i salen med bästisen bredvid sig. Som skydd mot de andra eleverna. Bakom finns bara väggen om man bortser från hurtsen där Magda och kompisen ska ha sina böcker.

- Så du slipper gå fram för att hämta dina böcker, sa Sussie.

Magda nickade. Magda godkände.

- Du kommer få en egen dator. Specialpedagogen håller på att installera program som du kommer att ha användning av.

Magda tittade upp. Förvånad eftersom hon fått information om att tillgång till dator skulle hon få men inte en egen.

- Jag tar med den till lärarrummet så att ingen annan kan röra den, inflikar Sussie.

Magdas "gamla" fröken berättade om hur skolarbetet fungerat för Magda.

Jag lyssnade mest. Inflikade ibland men lät henne berätta.

Sussie antecknade och frågade.

Verkade intresserad.

Allt verkade så bra. Nästan för bra för att vara sant. Vågar jag tro?

Allra sist får Magda välja vilket skåp hon vill ha i entrén.

Det kändes så skönt att se hennes axlar tirlla ner. Att se hennes ögon glittra och hennes mun le.

Jag tror jag vågar hoppas men kanske lite tveksamt.