Flyga fritt

Har fått låna boken ”Brinntid” skriven av Pernilla Alexandersson och Sanna Lilie. Det är inför arbetet i ett projekt som eventuellt kommer att starta efter sommaren nästa år som jag blev uppmanad att läsa boken.

"Brinntid" handlar om utbrändhet. Vad är det, vem drabbas och varför. 

På sidan 30 läser jag ord som slår mig rakt i magen:

”Du får aldrig en möjlighet att återhämta dig, aldrig en lucka. Varje kväll då du går och lägger dig så tänker du 'jag bara måste klara morgondagen också, sen blir det bättre.' Kraven är högt ställda, från dig själv eller från andra, du blir rädd för att diina resurser inte ska räcka till. Hjärnan styr ditt nervsystem som den tolkar situationen, hjärnana väljer kampprogrammet, prioriterar ner matsmältningen och prioriterar upp spända muskler och hög hjärtfrekvens, helt enkelt en förhöjd stressnivå överlag.”

Har de skrivit om mig? Är det mig det handlar om?

Under så lång tid har jag kämpat för att orka. Är det konstigt att min kropp säger ifrån. Nu har jag det svart på vitt. Nu borde jag väl faktiskt försöka göra något åt det.

Klart det är väldigt svårt att ändra på min livssituation. Jag kan inte ta bort de andras adhd men jag borde ändå hitta stunder att hitta kraft.

Jag var ju duktig på det för ett tag sedan. Då hade jag en dag i veckan som var min. Där jag bara gjorde saker som jag verkligen ville. Vad var det som hände? Varför prioriterade jag bort mig själv?

Varför har jag dåligt samvete över att jag inte orkar? Jag har ju inte valt att få reumatism och fibromyalgi.

Varför ställer jag så höga krav på mig själv? Visst, jag är äldst i en syskonskara av tre. Enda dottern osv men är det svaret?

Jag vill gärna vara till lags. Hjälpa. Ställa upp. Syster Duktig. Vad är det jag söker? Bekräftelse? Se mig? Jag kan?

Det stämmer inte.

Har alltid varit hon i bakgrunden. Hon som gjort grovgörat men aldrig fått berömmet. Varför?

Aldrig varit nöjd med det jag gjort. Skämts de gånger jag fått beröm. Varför?

När människor idag visar sin uppskattning och säger att jag är en fin människa så har jag oerhört svårt att verkligen ta emot deras ord. Känns som om jag inte har gjort mig förtjänt av dem.

Varför?

Jag kan. Jag vet att jag kan. 

Jag skulle/ jag borde stå där och hålla huvudet högt när någon säger varma ord till mig. Jag skulle suga åt mig av deras lovord. Jag skulle växa som människa.

Istället står jag där och skäms över att jag är i deras blickfång. Jag, den grå musen, som istället borde gömma mig bakom ryggen på någon annan.

Men egentligen är det där inte jag. Inom mig finns det en färgglad fjäril som vill fälla ut sina vingar. Flyga fritt över jorden och glänsa. Blända alla med sin prakt.

Det är dags att jag tänker på mig själv. Det är dags att jag hittar min fjäril. Det är dags för mig att leva. Innan det är försent.