Gubbsjuk

Gubben har nu gått i över en vecka med det där eländet som han haft precis under näsan. När jag tittade honom i öronen igår så sa jag:

- Nu räcker det. Du måste till en doktor.
- Får väl gå dit i morgon.
- Tror du bara att det är att gå till Vårdcentralen och sätta sig? Idag måste du till och med beställa tid för att komma till en sköterska.
- Men, förr kunde vi bara gå och sätta oss hos distriktssköterskan så hjälpte hon.
- Ja, på stenåldern.

Gubben suckar.
Jag vet att han inte kommer att ringa. Jag vet att han kommer gå med detta tills näsan ramlar av honom.

Hur mycket ska jag sopa undan? Hur mycket ska jag serva med? Hur mycket ska jag ta ansvar över?

I detta fallet känner jag att när det nu spridit sig från näsa till öron så är det nog något som smittar och min tanke går till Impetigo (svinkoppar). Då vill jag baskemig inte att resten av familjen ska bli smittade.

Så jag tog tag i saken. Distriktsköterskabesök bokades in efter en lång telefonkö. Snabba puckar med sköterskan i ena örat och gubben i den andra.

Efter en timme ringer han mig och säger att:

- Älskling, du hade rätt. Det smittar. Det smittar hemskt.
- Hade jag rätt? Svinkoppor?
- Ja, hon trodde det. Köpt någon salva men om det blev värre skulle jag tillbaka då räckte inte salvan. Jag fick inte pilla.

Hörde hur han tog ett långt andetag och jag bet mig i tungan för att inte säga:

- Vad var det jag sa.

Jag sa det aldrig för jag bet hårt. Det var onödiga ord som vi båda redan visste svaret på.

Nu hoppas jag bara att ingen av oss andra får eländet.

Stackars lille gubben är sjuk.