Varje dag tar jag på mig en mask. En del dagar är den masken av ett hårdare slag eftersom det jag som är innanför är skörare än vanligt.
Min mask finns där för att få mig att orka vara en del av vardagen. Med den värk som jag ständigt har skulle jag egentligen varit en otroligt gnällig kärring som inte ens steg upp ur sängen.
Men det är inte jag. Det är inte min personlighet. Min reumatism är inte jag. Jag har inte tänkt låta den ta över mitt liv.
Vissa dagar spricker masken upp. Jag orkar inte hålla den där fasaden. Jag orkar inte knäppa igen ordentligt utan det sipprar ut. Det är de dagarna när det syns på mig. Det är de dagarna som folk reagerar och ställer sig undrande till hur jag mår.
Men min värk är där 24 timmar varje dag. Visserligen i lite olika grader men den finns där. Som en ständig följeslagare.
Hur mycket jag än gör för att bli av med den så sitter följeslagaren där fastlimmad på axeln och viskar i mitt öra.
Jag förnekar för mig själv. Jag förnekar min klenhet. Jag förnekar att jag inte orkar. Jag tar på mig saker för att slippa känna. Slippa tänka. Slippa....
Så för att orka tar jag på mig en mask.
Gubben ber mig göra saker. Som igår köpa cement.
- En säck väger bara 25 kilo så det är inte så mycket. Orkar du det, frågar han.
- Nej, det gör jag inte men jag gör det ändå.
Svarade jag och köpte två. Lika bra annars får jag bara köra tillbaka snart och köpa igen.
Varför säger jag inte:
- Nej, jag orkar inte. Du får göra sådana saker själv. Jag orkar faktiskt inte lyfta 25 kg. Ännu mindre orkar jag lyfta och bära säcken några meter till bilen.
Jag vet varför. Jag är Syster Duktig.
Jag ska ställa upp. Vara snäll och duktig. Jag tar på mig saker som jag vet skänker andra glädje eftersom jag genom deras lycka själv blir glad.
Men jag då? När jag efteråt får bita i det sura äpplet. Sitta här med ännu mera värk.
Idag är en dag där det inte spelar någon roll hur hård mask jag tar på mig. Så idag stoppar jag i mig den där medicinen som jag inte vill ta. Idag lägger jag mig i sängen och försöker sova bort förmiddagen. För att orka laga mat. För att orka köra till jobbet i eftermiddag. För att orka ta på mig masken och knyta den hårt, hårt.
Det gör ont i mig att läsa din ord. I mina tankar försöker jag att tolka din mask med det som jag kallar för min tunga envishet, min tjurskalle... Min utmaning är att dra nytta av tjurskallen samtidigt som det inte får försvåra min förmåga att acceptera min fibro och IBS. Jag vet ännu inte hur det, i ett långt perspektiv, ska gå till?
SvaraRaderaFortsätt att skriva!
Tack för dina ord.
Jovisst, är masken på ett sätt samma sak som envishet och tjurskallighet. Oviljan att ge upp. Att kämpa vidare hur omöjligt det än är.
RaderaHar fått höra det från psyk, bup, soc och skola att jag inte visar tydligt hur illa det egentligen är. Jag kämpar vidare trots att jag inte orkar. För vad är egentligen alternativet?
Vid min sista "flykt" sa gubben att jag inte fick lov att använda masken. Jag var tvungen att visa innan. Jag var tvungen att tala om hur dåligt jag mår.
Han ville inte att jag en dag helt enkelt kastar in och ger upp. Det var det han var orolig för när jag försvann utan mobil och ingen hittade mig.
Jag kämpar och kämpar och ibland brister det. Gubben tyckte det var bättre att jag "pös" lite hela tiden än stoppa in det.
Det är svårt. Jag vill inte stoppa in det. Jag vill kunna prata om det. Men om jag gör det så erkänner jag att jag inte orkar. Då erkänner jag att jag faktiskt är sjuk, klen och det som faktiskt de orden betyder för mig. VÄRDELÖS.
Jag vill inte känna så för jag ser absolut inte på andra som inte orkar/kan som värdelösa men jag är det. Jag SKA orka. Jag ska, jag ska, jag ska.
Var kommer detta ifrån? Äldsta barnet? Enda dottern? Min personlighet? Min svaghet? Min styrka?
Du har nog rätt i det där med att acceptera sin sjukdom. Det har jag inte gjort. Tror jag. Det är nog det som är orsaken. Om jag inte tillåter mig att verkligen inse så kanske det försvinner.
Tur är att jag kan skriva här. Även om Max inte tyckte om att min matblogg innehåller annat. Jag ska bara skriva om mat enligt honom. Men jag behöver en ventil. Jag behöver någonstans där jag kan sätta orden på pränt. Någonstans där jag kan pysa.
Tack för din omtanke.
Snälla, söta, underbara, kära L8 - få hjälp!!!
SvaraRaderaDen där masken den hjälper INGEN. Jag vet bittert...
Den vånda din familj kände när du försvann ska de inte behöva bara för att du tar på en mask. De SKA hjälpa dig för ingen av dem är lama. Men mamma exploderar ju bara då och då, det kan man stå ut med...eller ngt.
Exakt hur din mask ska avlägsnas är jag tyvärr inte människa att säga - det behövs proffs till det. Det gör förbenat ont att ta bort den men sen är det skönt. Innan bet jag ihop och log men stressen jag hade tog över inombords. Nu vet jag inte hur ofta per dag jag säger "stressa mig inte" istället för att ta till masken. Det är inte lätt. Jag har bara börjat försöka leva utan masken...
Jag finns här så mkt jag kan när du tar tag i vem som ska hjälpa dig att visa ditt sanna ansikte.
Tycker för mkt om dig för att se dig lida.
*kram*
Tack.
RaderaJo, jag vet innerst inne att jag måste ta tag i det. Men du vet hur det är. Ska bara.....
Tänker att en vacker dag har jag tid för mig. En vacker dag ska jag bearbeta och fixa. Men den dagen kommer aldrig för det är alltid något annat/någon annan som kommer i vägen.
Men en sak i taget. Nu har vi det där med vårt räknande du och jag. Kramar