Magdatankar

Har funderat en hel del i natt kring utvecklingen på bup igår. Det känns så otroligt skönt att någon äntligen lyssnar och vill ta tag i problematiken kring Magda.

 Men sedan blir jag sorgsen. Varför inte tidigare? Varför har ingen lyssnat under alla dessa år?

Jag började redan under tiden Magda gick på förskolan och försökte få andra till att se att något inte stod rätt till. Ville inte att hon skulle börja i 0:an som 6-åring. Tyckte hon skulle stanna kvar eftersom jag ansåg att hon låg långt efter de andra i samma ålder. Speciellt i talet. Men personalen tyckte att hon skulle gå upp till skolan. Möjligheten att gå kvar i 0-1:an i tre år fanns ju. Men när dagen kom och det var dags att lämna 1:an så ansåg skolan att Magda hade en stark socialroll i klassen och tyckte därför att hon skulle följa med upp.

- Det lossnar. Hon är så liten. Hon kommer i fatt ska du se. Det går ju framåt men i Magdas takt.

Åh, om jag fått en krona för alla de gånger jag har hört de orden.

Men när det sedan var dags att gå upp i trean så fick inte Magda följa med. Hon var för långt efter sina klasskompisar. Fick och fick. Det var ett gemensamt beslut som jag gladdes åt. Hon var verkligen inte på samma våglängd som klasskamraterna och ju äldre Magda blev ju mer öppnades hennes ögon.

Det var väldigt traumatiskt för henne. Hon var väldigt arg och kunde absolut inte förstå varför jag "tvingade" henne att gå två gånger i 2:an.

Så här i efterhand så ser jag att det tog Magda år innan hon igen ens pratade med eller om sina forna klasskamrater. När hon bytte klass så var det som om de försvann. Jag har frågat henne så många gånger varför hon inte hälsar på dem på skolgården, varför hon inte är med dem på rasten osv. Hennes svar förbryllade mig.

- Nej, de är ju äldre än mig och de vill inte vara med mig längre eftersom jag inte går i deras klass.

Jag försöker förklara det där med ålder men hon verkar inte riktigt förstå. För trots att jag säger att de fortfarande är lika gamla som henne så är det inte så.

En klasskompis i den nya klassen fyller år tidigt på året och Magda säger om och om igen.

- Hon är äldre än mig.
- Nej, du är ett år äldre.
- Men hon har fyllt 12.
- Ja, men du är tolv och ska fylla 13. Du är född året innan henne. Du är äldre.
- Nej, hon fyller år före mig.
- Ja, hon fyller år innan dig men hon har inte levt lika många år som du.

Sådana diskussioner har vi varje gång det är någon i klassen som fyller år.

Det blir samma problematik när någon ur den gamla klassen fyller år. Då anser hon att de är äldre än henne. Då är de två år äldre än henne.

Det är inte förrän nu i 5:an som hon har börjat umgås med sina gamla klasskompisar igen. Det glädjer mig.

Men nu oroar hon sig för att de kommer att glömma henne. Efter sommarlovet så ska 6:orna börja i högstadiet och få nya klasser.

Problemet är ju att Magda enbart umgås med vänner i skolan på rasterna. Hon vill inte umgås med dem på fritiden. Jag har försökt på olika sätt att få henne att umgås med dem på helger men hon vill inte.
Hon är rädd för att ringa. Hon är rädd för att fråga. Hon är rädd för att gå till dem. Hon är rädd för att be dem komma hem till henne.

-Mamma, jag vill vara hemma. Jag vill vara själv.
- Men alla behöver ha vänner. Alla behöver vara omtyckt.
- Jag vill vara ensam.

Varför?
Är det för att hon inte klarar av det där sociala spelet?
Det är lättare att sitta framför en dator eller titta på tv och försvinna in i en värld som matas till dig. En värld där du inte behöver förstå varför folk gör som de gör. Där du inte behöver tolka alla signaler som folk sänder ut och som du ändå inte förstår. Det är en fantasivärld men du vet ändå vad som händer. De sviker inte. De blir inte arga om du gör fel. De tycker inte att du är löjlig.

Eftersom storebror och pappa redan fått sina diagnoser så var det kanske självklart att Magda också hade adhd. Det köpte jag för visst bockar hon i alla diagnoskriterier. Men allt eftersom hon blev äldre har jag märkt att det tillkommit mer och mer.

När Magda inte knäckte läskoden och hon blev allt äldre började skolan dra i problemet och Magda utreddes för dyslexi. Plötsligt finns en förståelse. Men inte går det snabbare i utvecklingen för det. Magda går framåt men i sin egen takt. Klasskompisarna försvinner bort kunskapsmässigt.

Men att som 13-åring inte riktigt förstå saker omkring dig. Och inte kunna förklara varför du känner som du gör. Det är sådant som inte fungerar i dagens samhälle. Hur högtravande det pratas om att alla barn ska ses på deras egen nivå och att de ska få arbeta i sin egen takt så fungerar det inte riktigt i praktiken. Det finns mål som SKA uppnås. Det finns krav som SKA uppfyllas.

Det handlar inte om intelligensen för Magda är inte dum. Hon kan och förstår och hon vet. Bara hon får det förklarat på ett sätt som hon kan ta till sig.

Jag kan faktiskt se framför mig hur Magda ger upp på högstadiet och börjar skolka. Jag kan se hur hon stänger in sig i sin egen värld. Det skrämmer mig.

Jag har ganska svårt att se att Magda skulle hamna i fel gäng och börja med droger och kriminalitet eftersom hon är så otroligt rädd för allt. Men det kan också bli så om hon hittar personer som ger henne det hon söker. Personer som inte ställer alla krav på henne. Personer som accepterar henne för den hon är. Men jag vill egentligen inte ens tänka tankarna att det skulle kunna gå åt det hållet.

Tänker man på hur hon är och hur hon reagerar nu så ser jag henne sittande på sitt rum totalt isolerad från omvärlden. Där är hon trygg. Där är hon nöjd.

Men Magda har så otroligt mycket inom sig som hon behöver få utlopp för. Hon har en enorm kreativitet och uppfinningsrikedom.

Varför måste livet bestå av krig hela tiden? Varför kan man inte få fokusera på att hjälpa sina barn att utveckla de sidor i deras personlighet som är positiv. För att ha adhd är inte bara pest och elände.

Men tyvärr tar allt detta runt omkring för att få alla rättigheter tillgodosedda tid och kraft. Har du suttit på möte efter möte med skola, socialen, bup och försäkringskassa så orkar du inte sätta dig ner med ditt barn och vara positiv och stöttande. Tyvärr. Kanske finns någon superförälder där ute som orkar men jag tror nog att flertalet av dessa föräldrar/vi ofta känner sig/oss överkörda, otillräckliga och motarbetade.

De få gånger som man ser ett ljus där borta i den mörka tunneln så kommer det någon och sparkar undan benen på en. En sarkastiskt kommentar. Ett negativt besked eller helt enkelt en sämre dag för ditt barn.

Men just nu vill jag fokusera på det positiva att bup vill göra en ny utredning på Magda. Just nu vill jag glädjas åt att framtiden ser ljus ut för henne. Just nu vill jag stanna i den varma känsla.