Igår eftermiddag övergav jag familjen och deras förberedelse inför Melodifestivalen. Styrde bilen mot Hässleholm Kulturhus. Det var dags att se sista uppsättningen av Graven under granen. Men först skulle jag träffa Ann och Ulrika med assistent för en bit mat.
Och vilken mat. Så gott och vilka gigantiska portioner. Ann tog en naco förätt och jag tvekade inför hennes val. Hur mycket hon än lovade mig att den var stor så var det bara priset 129 kr som fick mig att misstänka att den var stor. Och det var den. Räcker gott och väl som middag. Ann berättade att nacotallriken som varmrätt är gigantisk och att hennes son inte ens orkade kränka i sig hela.
Själv valde jag grillad kyckling med kantarellsås och potatisgratäng. Sneglade avundsjukt på Ulrikas husets vegetariska pasta. Assistenten (ursäkta men jag tror hon hette Sara) åt grillad kycklingfile med bea och rotsaker. Tyvärr hann vi inte äta efterrätt för tiden sprang iväg och tiden till teatern ville vi inte missa. Men jag kommer att återkomma dit med gubben. Med sådana portioner blir till och med han mätt.
Kan rekommendera stället för barnfamiljer. De är inte speciellt dyra och som grädde på moset så äter barn under 10 år gratis ur barnsortimentet. Inte illa.
http://www.catsrestaurang.net/
Så började teatern och inte trodde jag att jag skulle beröras så mycket av föreställningen. Inte sådär direkt pang i ansiktet utan mer under den ca timme det tog att köra hem. Där i bilen kunde jag fundera på det som aktörerna sagt och gjort på scenen.
Det finns så mycket undertryckta saker i våra liv. Det finns så mycket som man skulle vilja ta upp till ytan och reda ut men alla är vi inte sådan människor som vill reda ut saker. Precis som i pjäsen väver man in sig i ett nät av lögner som tillslut blir till sanningar.
Men de största frågorna är kanske egentligen: Vem Är jag? Vem VILL jag var? Vem KAN jag vara?
Min genmassafamilj tillhör de där som stoppar in liken i garderoben. Undertrycker sin ilska och frustration. Slätar över och går vidare med styvare nacke.
Men familjen jag gifte mig in i låter liken ligga framme för allmän beskådning. De rotar runt i likdelarna, gapar och skriker. De tar upp ilskan till ytan och löser. Sedan går de vidare med erfarenhet och högt huvud.
För min del passar min äktenskapsfamilj bättre. Jag orkar inte med att trycka undan saker. Jag orkar inte med de där menande blickarna eller muntliga tjuvnypen. Jag orkar inte med den bubblande ilskan som några gånger väller ut i perioder av direkt ovänskap.
Jag vill visa min ilska. Jag vill ryta och få min röst hörd. Jag vill diskutera och kunna växa som individ i vetskapen som jag fått till mig i processen.
Jag vill inte stoppa in några lik i garderoben. Jag tänker inte stoppa in några lik i garderoben. Jag tänker inte låta mig fyllas av känslor som gör mig till en misstänksam, misstroende och gnällig människa.
Jag vill blomma ut och äntligen kunna visa att här är jag. Detta är jag. Detta är hela mitt nakna jag med mina fel och brister. Men det är JAG.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar