Behövs så lite

Ibland behövs det så lite för att det ska bli fel.

Morgonen började lugn. Jag tvingade igång kroppen och hörde samtidigt hur större delen av familjen redan var igång. Den enda som fortfarande sov så var det Magda. Men hon är den som behöver lämna huset sist för att hinna till skolan så det var lugnt. Än var det 1 1/2 timme kvar innan hon behövde gå.

Jag masade mig ner och Magda fick lov att sakta vakna. Det var en perfekt start på dagen.

Efter frukosten satt vi i soffan och pratade igenom läxan som handlade om Frankrike.

Maja fick plötsligt bråttom när hon insåg att bussen strax skulle gå men hon hann i tid.

Efter en stund undrar Magda om hon kunde låna ett par av Majas solglasögon och jag uppmanar henne att själv ringa och fråga.
Självklart fick hon låna ett par. Rosa, häftiga glasögon som matchade ränderna i linnet.

Jag frågade om jag skulle följa henne till skolan idag eftersom jag kände att jag behövde få igång kroppen. Och Magda ville det väldigt gärna. Hon tycker inte om att gå själv.

I hallen började problemen.

Skinnjackan var för tajt när hon sträckte sig för att ta på skorna.

Lyckades få henne att bortse från problemet och tipsa henne om att kanske det är enklare att ta på sig skorna om man sitter eller står upp. Att ligga ner medför vissa svårigheter.

Men vi kom ut ur huset ganska snabbt.

På vår uppfart började Magda krumbukta sig och jag insåg att något var fel. Remmen till skolväskan hade snott sig och under tiden vi gick hjälpte jag henne att rätta till den. Då kom de mörka ögonen.

Efter några hundra meter på vägen kommer nästa problem.
Hon bar på ytterligare en väska. Nämligen den med gympakläder. Att ha en väska över axeln med skolböcker och en i handen med gympakläder var tillräckligt för Magda att explodera.

Lugnt frågar jag henne om jag ska hjälpa henne att bära gympaväskan och jag får den kastad till mig.

Hon skriker och ryter åt mig.

Jag ber henne dämpa sig och plåtslagaren på grannens tak tittar frågande på oss.

- Till och med gubben på taket undrar vad du håller på med, säger jag.
- Bög, säger Magda då högt och tydligt.

Förvånad tittar jag på Magda.

- Tänk om han hörde dig. Han kanske blir ledsen. Eller arg.
- Skiter jag i.
- Men om han klättrar ner från taket och kommer efter dig. Vad gör du då?
- Håll käften jävla kärring.

Då känner jag att nu räcker det. Här går jag med henne till skolan trots att benen värker. Jag bär hennes väska trots att axlar och armar värker.

Jag ställer ner väskan på marken och säger:

- Jag tänker inte följa dig till skolan när du pratar till mig på det sättet. Hej då.

Det tar någon sekund sedan kommer hon springande efter mig.

- Sluta mamma.
- Nej, du får gå själv. Hej då, säger jag och går hem.

Sätter mig på trappan och skickar två sms till assistenten för att förklara vad som hänt på vägen till skolan.

Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Jag är bara lugn.

Ett enkelt konstaterande: Jag tänker inte låta mig bli behandlad på det sättet. Dåligt beteende får konsekvenser. Sedan att hon inte bryr sig om konsekvenserna är en annan sak. Men jag har visat, där och då,  att jag inte accepterar.