Jag vill inte bli sur...

Jag och Maja satt och diskuterade det där med yrkeskategorier. Skämtsamt sa jag:

- Jag har hittat perfekt jobb till dig. Lyssna:


"Om du tycker om att träffa människor, är serviceinriktad och tar snabba beslut är yrket som busschaufför det rätta för dig. Du måste även kunna stanna en stor buss mjukt."

- Glöm det. Jag vill inte blir sur, svarar Maja
- Vad menar du? Reagerar hon på mitt skämt eller?
- Alla busschaufförer är sura.
- Nej, så kan du väl inte säga. Inte alla.
- Jo, jag har sett så många som först när de börjar köra buss är de glada och trevliga men efter ett tag blir de sura.


Hon berättar för mig om flera busschaufförer som skriker och gapar åt ungdomarna. När jag frågar om inga vuxna säger ifrån förklarar hon att busschaufförerna skriker åt dem också. Speciellt jobbigt tyckte hon det var när chauffören tvärnitade så att en gammal tant höll på att ramla och sedan röt åt henne för att hon var så långsam när hon skulle gå av. Hon hann knappt av innan han stängde dörren och körde.

- Alla är inte så elaka men flera av dem är det.


Jag tycker att hon ska ta upp detta med skolan för så får det inte gå till. Ingen chaufför ska få skrika att de ska skynda sig på för han har faktiskt annat att göra i sitt liv än kör runt på dem.

- Äsch, det är ingen idé. De gör inget i alla fall.

Vad är detta? Ska det få gå till såhär? Nej, kommunen betalar för att eleverna ska åka med lokaltrafiken till skolan.

Sedan blir jag rädd när jag inser att hon faktiskt har givit upp. Det är ingen idé att klaga och berätta för vuxna för ingen lyssnar.

Tror bestämt jag ska åka lite oftare med ungdomarna. Kanske är klimatet annorlunda. De gånger jag åker har jag aldrig reagerat över att chaufförerna är sura.

Visst kan ungar vara störiga och högljudda men de är unga. Det hör liksom till i en viss utsträckning. Men klarar man inte av att köra skolungdomar ska man nog be att få en annan linje.