tisdag 8 maj 2012

Working towards a good life with ADHD Del 2

Nu fortsätter jag med tankar kring David Coghills första föreläsning på NPF-Forum 2012. Kommer även in på den andra föreläsning. De går ju hand i hand.


Livskvalitet.
Vad är livskvalitet? Det är ju en känsla som är subjektiv. Den baseras på den egna individens känsla.

Samhället eller normen kanske "kräver" att livet ska vara på ett speciellt sätt men är det samma sak som individens egen önskan?

Vems verklighet eller norm är den rätta?

Detta upplever vi i min familj. Max vill inte ta sin medicin eftersom han anser att den gör honom till en annan person. Han blir lugn. Inte lika rolig tycker kompisarna. Men jag och gubben tycker att han behöver ta medicinen för att fungera.
Vi ser på hans liv ur två helt skilda perspektiv. För oss är skola, läxor och det sociala spelet i hemmet viktigt medan det för Max är viktigare att vara en bra och häftig polare.

Vems är den rätta normen? Max eller vår? Bup anser att det är vi som vuxna som ska bestämma men när en person är 17 år så måste man faktiskt ta hans åsikter i beaktande. Nästa år i februari anser bup att Max är vuxen och då ska han själv ta initiativ och beslut. Är det något som magiskt händer över en natt i och med att man fyller år eller?

Det finns personer som saknar förmågan att uttrycka vad som är just han eller hennes livskvalitet. De visar ofta upp en "falsk" fasad. Det som personen tror att det förväntas av honom eller henne. Det gäller då att inte nöja sig med ett:

- Jo, tack. Det är bra.


Utan genom att ställa följdfrågor lista ut hur det egentligen står till. Tyvärr är det enklare för många inom vården att bara ställa frågorna:

- Hur är det?
- Hur fungerar det?

Varför säger man så? Vill man inte ha det besväret som det kanske innebär att verkligen få veta?

Istället skulle man som professionell personal fråga:

- Hur reagerar X på ....?

David visade under sina andra föreläsning hur de i hans klinik använde sig av en annan typ av frågor. Eftersom man är så nöjd med det lilla. Eftersom man kanske inte vill ställa till besvär eller helt enkelt känner att det är för jobbigt att prata om.

Med dessa frågor som föräldrar/anhöriga alltid får fylla i kan David och hans kollegor utläsa om det faktiskt är så bra som det sägs.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar